En veganjävels betraktelser

Colleen Patrick-Goudreau, vars föreläsning jag nämnt tidigare här i bloggen, gör väldigt intressanta podcasts om veganism ur olika synvinklar. De handlar om näringslära, myter om veganism, djurrätt, dåliga argument människor kommer med för att försvara köttätande, och så vidare.

Med andra ord finns det en hel del att lyssna på bland dessa podcasts, både för den som är övertygad vegan, den som är intresserad av att övergå till en vegansk livsstil, eller varför inte den som undrar vad fasen veganer tänker egentligen.

Klicka på bilden nedan för att komma till Colleens hemsida där du kan hitta alla dessa podcasts, och en hel del annat om veganism om du bara klickar dig runt!

- L

Nu har våren äntligen kommit på riktigt här, och vi tog en trevlig promenad i solen idag på förmiddagen. Något jag verkligen tycker om med att på lite utanför stan är att man bara behöver gå några minuter för att komma ut i skogen, och ändå är allt man behöver så nära.

- L

Igår fick jag äntligen mina örter och sallader planterade, efter att fröna väntat i skåpet en längre tid. R lekte paparazzi.

 

Borde ha några större växter också, nu när jag har min efterlängtade balkong och därmed tillräckligt med utrymme. Kanske blir det några tomatplantor, eller nåt liknande. Tips på grönsaker som passar för att driva upp på balkongen mottas med glädje!

 

För två år sedan drev jag upp tomater från frön hemma hos mina föräldrar, men det finns det ingen till till nu längre.

 

 

 

- L

Klicka på bilden för att kunna skriva under en namnlista för en globalt kontrollerad vapenhandel.

Enligt en undersökning som Amnesty har gjort angående människorättskränkningar under åren 1998-2008, hör 60% av dessa på något sätt ihop med användandet av vapen. En människa dör varje minut på grund av väpnade konflikter, och per var och en av dessa människor skadas 28 till. Det är inte en särskilt vacker statistik.

För tillfället regleras handeln av vapen och ammunition sämre än t.ex. handel av bananer och vatten på flaska. Det finns inget internationellt avtal om hur denna handel ska regleras, och vissa länder har inga som helst regler. Vi har ingen egentlig koll på om de vapen som tillverkas här i Finland, eller åtminstone delar av vapen, används i väpnade konflikter (till exempel i mellanöstern just nu). Och det finns inga regler som säger att länder inte kan exportera vapen till områden där människorättskränkningar pågår. Det är lättare att exportera ett gäng gevär än en låda bananer. Hur sjukt är inte det?

Till skillnad från mig personligen, som är emot användandet av vapen överhuvudtaget och inte ser något som helst positivt komma ut av detta, anser Amnesty som organisation inte att vapen ska förbjudas helt och hållet, utan att handeln istället ska regleras. De, tillsammans med en del länders regeringar (häribland Finland), vill följa en gyllene regel som lyder: "Vapen ska inte säljas om det finns en märkbar risk att de används för allvarliga människorättskränkningar". Andra länder inte vill vara så radikala utan anser att regeln borde vara att "människorättssituationen i landet dit vapen ska exporteras bör tas i beaktande", vilket i praktiken betyder att de kan göra vad fan de vill, oberoende av situationen i landet, och därmed förändras ingenting.

Jag är ingen politiker, och jag kan inte alla de jargonger som finns inom skapandet av nya regelverk och godkännande av sådana regler, men jag kommer vara en av de som lobbar för ett ordentligt vapenavtal på gräsrotsnivå. Det är knappast en lösning på alla problem relaterade till vapen, men det är åtminstone ett stort steg i rätt riktning.

- L

Ordet "aktivist" anses av många vara ett ganska negativt ord, och används ibland till och med som skällsord. För mig personligen är det dock något väldigt positivt. Att vara aktivist är att våga göra något åt sådant som är fel, våga säga emot normer och försöka förändra världen till något bättre. Att vara aktivist är inte att skrika, hota och förstöra. Att vara aktivist är att höja rösten för sådana som inte kan göra det själv, eller sådant som blivit bortglömt eller försummat.

Jag är stolt över att kalla mig själv aktivist, och jag hoppas att det är något jag inte kommer att ge upp bara för att jag blir äldre och livet förändras. Jag hoppas att jag alltid kommer att vara aktiv och stå upp för det jag tror på, inte bara sätta mig ner och acceptera saker och ting som de är. För det kommer alltid att finnas något som behöver förändras, och man kan förändra, om man bara vill.

- L

Igår var en väldigt lång dag, tillsammans med största delen av Vasas Amnestygrupp tog jag tåget ner till Åbo tidigt på morgonen, och bussen kom tillbaka klockan två imorse. Morgonen var kaotisk, och bussresan hem var plågsamt lång och obekväm, men det var det värt. Det var en inspirerande och lärorik träff med föreläsningar och en workshop, och människorna i Åbos Amnestygrupp var great.

 

På morgonen lyssnade vi på en presentation om Amnesty, vad organisationen är, vad den står för, och vad den gör. Mycket var repetition, eftersom jag själv också hållit presentationer om Amnesty för andra, men det dök upp en del nytt och inspirerande ändå. Vi hade också en kort workshop i grupper om olika misslyckanden man kan göra som aktivister, där vi funderade över exempel som vi varit med om och hur man kan göra istället.

På eftermiddagen höll verksamhetsledaren för Amnestys finlänska sektion, Frank Johansson, en föreläsning om det kommande vapenavtal som Amnesty har lobbat för en längre tid (skriver mer om detta i ett annat inlägg). För mig som inte är så insatt i vapenexport sedan tidigare, var det riktigt lärorikt och intressant, och en bra grund för den kampanj som vi kommer att dra angående vapenavtalet senare i år.

Efter att det officiella mötet var slut hängde vi med svenska gruppen i Åbo hos en av deras medlemmar, pratade politik i olika former, åt en jättegod linssoppa och hade det riktigt trevligt. Nu är planen att göra något liknande här i Vasa, möjligtvis till hösten eller nästa vår. Jag ser verkligen fram emot det!

- L

när ska du bestämma dig?
Ska det bli vår eller tänker du hålla dig till vintern? Det börjar bli väldigt jobbigt med detta flackande fram och tillbaka.

- L

Ibland när jag tittar omkring i olika bloggar blir jag så otroligt ledsen över hur elaka och respektlösa människor är i kommentarsfälten. Människor kommenterar och rackar ner på den som driver bloggen, som om de visste allt om denna person, som om man har rätt att säga precis vad som helst till en person som valt att ha en blogg och därmed visa sidor av sig själv offentligt. Det är inget fel med att ge kritik, vi alla behöver kritik för att kunna förändras och växa, men den måste vara konstruktiv, annars sårar den bara. Och det är så intressant att människor tror sig veta allt om en bloggare genom att läsa dennes blogg, de tänker inte alls på att man kanske väljer att bara ta upp vissa sidor av sig själv i bloggen, för att de andra känns för privata eller av någon orsak inte passar in i bloggens tema.

Det är fenomenet är knappast något nytt, och det finns över hela internet, men jag blir inte mindre ledsen för det. Vad vinner människor på att vara så elaka, att racka ner på eller smutskasta andra? Känner du dig bättre om du får trycka ner någon annan litegrann? Det gör åtminstone inte jag.

- L

Idag lyssnade jag på denna föreläsning av Colleen Patrick-Goudreau. Hon är en ny bekantskap för mig, vegankock och författare till böcker om vegansk mat. I den här föreläsningen pratar hon om några av de många myter och missuppfattningar som finns angående näringslära, varför det är dumt på många sätt att äta animaliska produkter för att få i sig näringsämnen som finns främst i växter.

Det må låta lite tråkigt att lyssna på en föreläsning om näringslära, men Colleen är en bra föreläsare och hon gör det hela intressant, med lite skämt här och där. Jag lärde mig några nya saker, och någon som inte är så insatt skulle nog lära sig en hel del mer. Jag rekommenderar denna!

 

- L

Jag är i en sådan period just nu att jag inte rikitgt orkar vara så engagerad i politik och samhällsfrågor som jag vanligtvis är. Så mycket händer just nu och när jag har extra tid över vill jag bara koppla av, göra något totalt onödigt. Det betyder inte att jag inte längre bryr mig, eller inte längre vill, det är bara inte det mest centrala i livet just nu. Det kommer dyka upp med stor styrka igen, det vet jag, för så gör det alltid efter sådana här perioder. Och engagemanget finns alltid där i bakhuvudet, det är något jag aldrig vill ge upp. Något jag hoppas att jag aldrig ger upp, hur gammal jag än blir och hur mitt liv än ser ut.

Jag saknar dock djurrättandet just nu. Vår grupp har nästan dött ut när medlemmarna spritt sig omkring i landet, och det är ganska sorgligt. Jag är ingen ledare, och klarar inte av att hålla i trådarna, även om jag önskar att jag vore. Så vi kunde hålla gruppen vid liv...

- L