En veganjävels betraktelser

Igår lyssnade jag på Colleen Patrick-Goudreaus podcast Disagreement is not disrespect, och som många gånger tidigare påmindes jag om situationer i mitt eget liv. En av de typerna av situationer, något som jag stött på många gånger, är människor som kallar sig vegetarianer/veganer fastän de äter djur/produkter från djur.

Colleen säger själv om en av sina vänner: "She still considered herself a vegan, just a vegan who eats animals. I'm sorry, but being an animal eating vegan is like being a slave-holding abolitionist, you can't have it both ways. Being vegan means something, at the very least being vegan means you don't consume animals and animal secretions, if you do that you're not vegan, it's that simple in terms of that part of the definition."

 

Om jag hör någon säga att de är vegetarianer men äter fisk eller kyckling, blir min reaktion i princip den samma. Jag vill bara säga "Ursäkta, men nej, du är inte vegetarian, du är en person som inte äter vissa typer av kött", och ibland är det nästan skrattretande hur gärna människor vill kalla sig någonting de inte är. Varför vill man sätta sig i en box där man uppenbart inte hör hemma?

 

Ofta hör man att människor tycker veganism är extremt, att de tycker det är att gå för långt, och att de aldrig skulle klara av att vara veganer. Men det tycks också finnas en sorts tanke att det är något fint med att vara vegan. Människor är ändå, någonstans där inne, medvetna om att det finns ett fel i att äta djur och produkter producerade av djur, för de vill väldigt gärna kalla sig vegetarianer ändå. Ibland gör det mig väldigt irriterad, eftersom dessa människor som kallar sig vegetarianer men inte är det gör andra förvirrade om vad vegetarianism egentligen är. För mig betyder det verkligen någonting, och jag tröttnar lätt på att förklara för människor att jag inte äter kött, inte fisk, inte kyckling, inte ägg, inte mjölk, för det borde vara rätt självklart att om man är vegetarian (eller vegan för den delen) som äter man, just det, vegetabilier, inget annat.

 

 

Colleens podcasts är för övrigt väl gjorda och väldigt inspirerande, de har blivit en självklar vän när jag går ut och promenerar, och istället för att göra mig arg över hur världen ser ut får de mig att se vad jag kan göra åt saken, och de hjälper mig se det positiva i saker och ting. Absolut värda att lyssna på!

 

- L

Min väg till att bli vegan tog några år, jag insåg nya saker och tog små steg i taget, utvecklade min bild av veganism och djurrätt under flera år innan jag slutligen blev vegan hösten 2008.

 

Det började 2004, jag var 14 år och hade väl på något sätt (kanske via de små stunder jag spenderade på nätet, kanske via böcker eller tidningar, jag minns faktiskt inte) börjat inse att det här med kött inte var riktigt rätt, och jag bestämde mig för att sluta äta det. Feg som jag var vågade jag inte säga rakt ut till mina föräldrar att jag tycker det är fel med kött, att jag tänker bli vegetarian, så jag slutade helt enkelt äta allt kött (förutom fisk i början, men den lämnade också min tallrik så småningom) tills de förstod att jag hade bestämt mig. Till skillnad från vad jag hört om i andra familjer var det dock aldrig något bråk om saken, de förstod kanske inte varför och jag kunde inte förklara, men de accepterade mitt val och vi började köpa hem vegetariska alternativ till mig.

 

Jag minns att jag någon gång har sagt att jag aldrig kommer bli vegan "för man behöver ju inte döda för att få mjölk eller ägg" och att jag inte riktigt förstod det här med veganism. Med tiden insåg jag dock att det inte bara handlar om själva dödandet, det handlar om utnyttjandet och plågandet av djur som inte finns till för oss, utan för sin egen skull.

 

Jag ville bli vegan under en längre tid innan jag faktiskt blev det, min tanke var att jag skulle vänta tills jag flyttade hemifrån, för jag ville inte göra det jobbigt för mina föräldrar (i efterhand tycker jag inte att det är en vettig orsak, men jag har alltid velat vara till så lite besvär som möjligt för dem av olika orsaker). Det slutade dock med att jag blev vegan redan innan jag flyttade hemifrån ändå, för jag kunde helt enkelt inte fortsätta äta de animaliska produkterna, de äcklade mig. Beslutet skyndades också på av att jag kom i kontakt med djurrättsgruppen här i Vasa, och jag tänkte nog nån tanke i stil med att "jag kan ju inte bli aktiv djurrättare och inte vara vegan". Det kanske känns lite dumt i efterhand, för visst kunde jag väl ha blivit det även om det kanske vore lite dubbelmoral, men det ledde trots allt till en positiv förändring.

 

Så nu har det gått nästan fyra år sedan jag blev vegan, åtta sedan jag slumpade köttet. Och jag ångrar mig inte, har aldrig känt att jag behöver gå tillbaka till att äta animaliska produkter. Ibland irriterar jag mig på att ständigt behöva ha koll på vad produkter innehåller, men det är ingenting som tar över särskilt stor del av min tid och energi. Jag har lärt mig att äta annan mat, jag har upptäckt massor av nya rätter, och det har aldrig direkt varit ett problem, det har snarare känts som en självklarhet, vad har jag för rätt att sätta min bekvämlighet framför någon annans rätt att leva?

 

- L

 

Eftersom jag har fastnat lite i mitt skrivande tänkte jag försöka ge mig själv en hjälp på traven och se hur det går att skriva enligt färdiga rubriker. I början av året startade dessa två bloggare en bloggutmaning om veganism, innehållande dessa sex rubriker:

 

1. Hur du blev vegan.
2. Att förhålla sig till kött/köttätare.
3. Bra saker med veganism
4. Jobbiga saker med veganism.
5. Vad veganism innebär, enligt dig.
6. Är det viktigt för dig rent personligen att vara vegan?

Jag tänkte hänga på utmaningen redan då, men av någon orsak blev det aldrig av, så jag ska försöka nu igen. Inläggen dyker upp så småningom, bara jag lyckas få mig själv att skriva dem.

 

- L

 

Vårt språk och de ord vi använder visar på hur människo- och maktcentrerad vår värld är. Vi har kommit på dessa ord men använder dem i vissa fall som ett slags försvar mot behovet av förändring. Människa och djur, som om skillnaden var enorm. Djurisk, human, när fick vi rätten att ta kredit för allt det snälla och vackra medan djuren som inte ens har en chans att försvara sig får stå för det onda och hemska?

Civil olydnad, ett ord som bokstavligen får betydelsen att en civil människa, en icke militär, är olydig, går emot makten, majoriteten. Hon vägrar ställa sig i ledet och lyda de regler som dikterats upp för henne. Vad gör en lag viktigare än ett liv? Hur kan man genom ord i en tjock bok göra rätten till egendom viktigare än rätten till liv?

Vi har växt upp i ett visst samhälle, med vissa regler och de flesta har blint accepterat detta som sanningen, det rätta sättet att leva. Men varför slås radikala åsikter oftast snabbt ner? För att de är ett hot mot denna rådande samhällsordning, mot makten, mot ingrodda och bekväma vanor och tankesätt. Vi kan råka slås av hur sant det någon säger verkar, vår värld kan slås i spillror för att sådant vi alltid trott på inte längre är så säkert. Vi kan råka behöva stiga ut ur vår bekvämlighetslåda och förändras.

Vi lever i en värld styrd av pengar, styrd av en av människans egna skapelser. Vi är giriga robotat inför något som vi själva uppfunnit och kunde låta gå i graven. Vi är allt för upptagna av hur vi ska kunna upprätthålla eller öka vår ekonomiska standard att vi inte inser att vi bit för bit slår sönder marken under våra fötter.

Mina känslor inför mänskligheten innebär oftast sådant som bitterhet och äckel. Jag har svårt att acceptera en sådan ras som påstås vara så intellektuellt överlägsen, men samtidigt är så destruktiv mot sig själv och allt omkring. Kanske har människan i teorin hög intelligens, men jag tror ändå att hon är för dum för att förstå hur hon borde använda den. Det finns inget intellektuellt i dödande och plågande, vilket är vad största delen av mänskligheten sysslar med.

Jag kan ärligt säga att jag skäms över att tillhöra den ras som gjort, och fortfarande gör, så mycket ont, utan att ens skämmas. I många fall är hon till och med stolt över sina destruktiva bravader. Det är inte så att jag ser mig själv som en övermänniska, någon som är bättre än andra, men jag äcklas av den grymhet och nonchalans som råder bland oss. Egoismen är nog den mest utmärkande egenskapen hos människan.

Intelligens är väl dessutom någonting relativt. Vi vet bara hur intelligenta varelser är utifrån vårt sätt att se på intelligens, och det är vi själva som anser att vi är smarta. Behöver det egentligen tyda på något annat än vår kärlek till oss själva? Vi vill att människan ska vara smart och vi har makten att göra henne till det, vi har makten att bestämma vad som är fakta. Vill man komma fram till en viss slusats är det lätt att man gör det, för ens syn på saken är påverkad av hur man vill att resultatet ska bli. I fråga om vem som är intelligentast har ingen annan art någonting att säga till om, för vi förstår inte deras språk. Kanske vill vi inte ens förstå, för deras syn på saken kunde kanske krossa vår värld?

Det må vara så att vetenskapen säger att vi är den intelligentaste varelsen, att det inte finns någon annan sorts, större intelligens, men det spelar ingen roll. För det är vår vetenskap, det är människan som tagit fram resultaten. Och ifall det finns en större intelligens är vi kanske inte medvetna om den, för vi är för dumma för att förstå den.

För många människor jag träffar är Peta (People for the Etical Treatment of Animals) deras främsta, och ibland enda, kontakt med djurrättsrörelsen. För mig är detta väldigt synd, eftersom denna organisation enligt mig inte är särskilt etisk på flera plan, de använder sig av en hel del dåliga metoder (och en hel drös med kändisar) endast för att få pr, och detta ger en väldigt fel bild av djurrättsrörelsen i stort.

 

Många av Petas reklamer fokuserar på nakna kroppar, även i sammanhang där man inte alls ser sambandet mellan detta och det budskap de vill ha fram. Sårande reklamer, som den nedan, vilken jämför överviktiga med valar, är heller inte särskilt lyckat.

 

För en organisation som jobbar för en mer etisk behandling av djur, har de missat att behandla även människor etiskt, inte som objekt eller någon man kan klanka ner på för att de inte gör eller ser ut så som idealet säger att man borde. Jag förstår tanken bakom, man vill få människors uppmärksamhet och det är svårt när det kommer till ett sådant ämne som djurrätt, men man kan (och borde) jobba för bättre behandling av en grupp utan att behöva klanka ner på en annan under tiden.

 

- L

 

 

 

 

Jag har nyligen läst Ingemar Nordins bok "Djur är inte människor - en filosofisk granskning av veganismen". Den kom ut redan 1997, men jag har inte sett eller hört om den tidigare, och råkade nu på den vid biblioteket.

 

Det är intressant hur många fördomar om veganer och veganism han lyckas trycka in i en bok på kring 60 sidor. Nu gavs ju boken visserligen också ut i en tid när det var mer vanligt med fritagelser av djur och liknande aktivism inom djurrättsrörelsen än vad det är idag, men det är knappast någon ursäkt. En "filosofisk granskning" bör enligt mig inte innehålla fördomar och stereotyper, den bör vara så objektiv som möjligt, och Nordin misslyckades ganska stort där.

 

Jag tänker inte kommentera hans resonemang när det kommer till själva filosofin, utan bara nämna några av de uttalanden som fick mig att undra om jag borde skratta eller gråta:

 

 
Om djurrättsaktivismen och filosofin bakom den:

För mig är en grundläggande tanke inom djurrätt och veganism respekt, både för människor och för djur, och en stark princip om att inte använda våld mot andra. Detta är en tanke som jag tror de flesta djurrättare håller med om. Sedan blir det en annan sak när man börjar jämföra ekonomisk skada som människor utsatts för med fysisk skada emot djur, där skadar jag hellre en människa ekonomiskt än ser att ett djur lider fysiskt (eller psykiskt), för jag anser att rätten till ett drägligt liv väger över rätten till egendom - oberoende om man är människa eller ett annat djur. Att påstå att det vore fullt legitimt enligt veganfilosofin att vara våldsam emot människor är ett grovt missförstånd, och jag vet inte hur Nordin lyckats komma till den slutsatsen genom att studera Singers och Regans filosofier.

 

 

Angående utilitarism och Peter Singers syn på djurens rättighetet:

 

Här missar han igen poängen med ett uttalande; det är sant att jorden högst antagligen skulle vara en bättre plats utan människor, men det betyder inte per automatik att veganer anser att kollektivt självmord är den bästa lösningen på problemet. Istället handlar det väl om att försöka leda världen i en bättre riktning, ett mer hållbart och respekterande samhälle där vi inte utnyttjar den planet vi fått och de varelser som råkar vara annorlunda än oss.

 

 

Sedan kommer han också med den genialiska tanken att människan faktiskt lever i samklang med naturen:

Say what? Det är rätt stor skillnad mellan ett spindelnät och en motorväg när det kommer till naturlighet - motorvägar bokstavligen dödar en stor del av naturen och dess invånare, medan ett spindelnät inte på något sätt påverkar naturen, utan är i högsta grad en del av den.

 

 

- L