En veganjävels betraktelser

Avvara 13 minuter av ditt liv till lite eftertanke och empati (dvs klicka på bilden).

Är det såhär vi vill behandla levande, kännande individer?
Kan vi med det här (och alla andra liknande, odokumenterade fall) i ryggen säga att vi är stolta över att vara människor?

Det är ingenting nytt, ingenting ovanligt, inga enskilda fall. Ändå är människor i shock över bilderna. Måste man ständigt ge människor nya slag i ansiktet för att de ska orka hålla ögonen öppna?

- L

Jag kan lyssna igenom hela Håkan Hellströms För sent för edelweiss nu utan att gråta, en indikator på att det värsta kanske börjar vara över. (Men jag vill ändå aldrig bli kär igen)

Jag spenderar kvällar och nätter med minnen, prat och hundhår i näsan, och jag äter frukost jag knappt betalt för. Jag ignorerar högen med uppgifter bredvid mig, för jag orkar inte låta någonting dra ner mig.

För tillfället tänker jag låta mig själv tro att allting kommer ordna sig, att jag inte är ensam, att jag inte är helt hopplös. Och jag struntar faktiskt i om det är sant eller inte.

- L