En veganjävels betraktelser

 

Vårt språk och de ord vi använder visar på hur människo- och maktcentrerad vår värld är. Vi har kommit på dessa ord men använder dem i vissa fall som ett slags försvar mot behovet av förändring. Människa och djur, som om skillnaden var enorm. Djurisk, human, när fick vi rätten att ta kredit för allt det snälla och vackra medan djuren som inte ens har en chans att försvara sig får stå för det onda och hemska?

Civil olydnad, ett ord som bokstavligen får betydelsen att en civil människa, en icke militär, är olydig, går emot makten, majoriteten. Hon vägrar ställa sig i ledet och lyda de regler som dikterats upp för henne. Vad gör en lag viktigare än ett liv? Hur kan man genom ord i en tjock bok göra rätten till egendom viktigare än rätten till liv?

Vi har växt upp i ett visst samhälle, med vissa regler och de flesta har blint accepterat detta som sanningen, det rätta sättet att leva. Men varför slås radikala åsikter oftast snabbt ner? För att de är ett hot mot denna rådande samhällsordning, mot makten, mot ingrodda och bekväma vanor och tankesätt. Vi kan råka slås av hur sant det någon säger verkar, vår värld kan slås i spillror för att sådant vi alltid trott på inte längre är så säkert. Vi kan råka behöva stiga ut ur vår bekvämlighetslåda och förändras.

Vi lever i en värld styrd av pengar, styrd av en av människans egna skapelser. Vi är giriga robotat inför något som vi själva uppfunnit och kunde låta gå i graven. Vi är allt för upptagna av hur vi ska kunna upprätthålla eller öka vår ekonomiska standard att vi inte inser att vi bit för bit slår sönder marken under våra fötter.

Mina känslor inför mänskligheten innebär oftast sådant som bitterhet och äckel. Jag har svårt att acceptera en sådan ras som påstås vara så intellektuellt överlägsen, men samtidigt är så destruktiv mot sig själv och allt omkring. Kanske har människan i teorin hög intelligens, men jag tror ändå att hon är för dum för att förstå hur hon borde använda den. Det finns inget intellektuellt i dödande och plågande, vilket är vad största delen av mänskligheten sysslar med.

Jag kan ärligt säga att jag skäms över att tillhöra den ras som gjort, och fortfarande gör, så mycket ont, utan att ens skämmas. I många fall är hon till och med stolt över sina destruktiva bravader. Det är inte så att jag ser mig själv som en övermänniska, någon som är bättre än andra, men jag äcklas av den grymhet och nonchalans som råder bland oss. Egoismen är nog den mest utmärkande egenskapen hos människan.

Intelligens är väl dessutom någonting relativt. Vi vet bara hur intelligenta varelser är utifrån vårt sätt att se på intelligens, och det är vi själva som anser att vi är smarta. Behöver det egentligen tyda på något annat än vår kärlek till oss själva? Vi vill att människan ska vara smart och vi har makten att göra henne till det, vi har makten att bestämma vad som är fakta. Vill man komma fram till en viss slusats är det lätt att man gör det, för ens syn på saken är påverkad av hur man vill att resultatet ska bli. I fråga om vem som är intelligentast har ingen annan art någonting att säga till om, för vi förstår inte deras språk. Kanske vill vi inte ens förstå, för deras syn på saken kunde kanske krossa vår värld?

Det må vara så att vetenskapen säger att vi är den intelligentaste varelsen, att det inte finns någon annan sorts, större intelligens, men det spelar ingen roll. För det är vår vetenskap, det är människan som tagit fram resultaten. Och ifall det finns en större intelligens är vi kanske inte medvetna om den, för vi är för dumma för att förstå den.

För många människor jag träffar är Peta (People for the Etical Treatment of Animals) deras främsta, och ibland enda, kontakt med djurrättsrörelsen. För mig är detta väldigt synd, eftersom denna organisation enligt mig inte är särskilt etisk på flera plan, de använder sig av en hel del dåliga metoder (och en hel drös med kändisar) endast för att få pr, och detta ger en väldigt fel bild av djurrättsrörelsen i stort.

 

Många av Petas reklamer fokuserar på nakna kroppar, även i sammanhang där man inte alls ser sambandet mellan detta och det budskap de vill ha fram. Sårande reklamer, som den nedan, vilken jämför överviktiga med valar, är heller inte särskilt lyckat.

 

För en organisation som jobbar för en mer etisk behandling av djur, har de missat att behandla även människor etiskt, inte som objekt eller någon man kan klanka ner på för att de inte gör eller ser ut så som idealet säger att man borde. Jag förstår tanken bakom, man vill få människors uppmärksamhet och det är svårt när det kommer till ett sådant ämne som djurrätt, men man kan (och borde) jobba för bättre behandling av en grupp utan att behöva klanka ner på en annan under tiden.

 

- L