En veganjävels betraktelser

Det har blivit dags för mig att lämna evigt krånglande blogg.se, och även byta mitt bloggspråk till ett annat, nämligen engelska. Det känns dumt att driva en blogg på ett språk som endast hälften av mina vänner kan förstå tillräckligt bra för att orka ta sig igenom ett inlägg.

 

 

Den här bloggen kommer att ligga kvar åtminstone tills vidare, om inte annat så för min egen skull, här finns ändå tankar och funderingar från tre år av mitt liv.

 

- L

Igår lyssnade jag på Colleen Patrick-Goudreaus podcast Disagreement is not disrespect, och som många gånger tidigare påmindes jag om situationer i mitt eget liv. En av de typerna av situationer, något som jag stött på många gånger, är människor som kallar sig vegetarianer/veganer fastän de äter djur/produkter från djur.

Colleen säger själv om en av sina vänner: "She still considered herself a vegan, just a vegan who eats animals. I'm sorry, but being an animal eating vegan is like being a slave-holding abolitionist, you can't have it both ways. Being vegan means something, at the very least being vegan means you don't consume animals and animal secretions, if you do that you're not vegan, it's that simple in terms of that part of the definition."

 

Om jag hör någon säga att de är vegetarianer men äter fisk eller kyckling, blir min reaktion i princip den samma. Jag vill bara säga "Ursäkta, men nej, du är inte vegetarian, du är en person som inte äter vissa typer av kött", och ibland är det nästan skrattretande hur gärna människor vill kalla sig någonting de inte är. Varför vill man sätta sig i en box där man uppenbart inte hör hemma?

 

Ofta hör man att människor tycker veganism är extremt, att de tycker det är att gå för långt, och att de aldrig skulle klara av att vara veganer. Men det tycks också finnas en sorts tanke att det är något fint med att vara vegan. Människor är ändå, någonstans där inne, medvetna om att det finns ett fel i att äta djur och produkter producerade av djur, för de vill väldigt gärna kalla sig vegetarianer ändå. Ibland gör det mig väldigt irriterad, eftersom dessa människor som kallar sig vegetarianer men inte är det gör andra förvirrade om vad vegetarianism egentligen är. För mig betyder det verkligen någonting, och jag tröttnar lätt på att förklara för människor att jag inte äter kött, inte fisk, inte kyckling, inte ägg, inte mjölk, för det borde vara rätt självklart att om man är vegetarian (eller vegan för den delen) som äter man, just det, vegetabilier, inget annat.

 

 

Colleens podcasts är för övrigt väl gjorda och väldigt inspirerande, de har blivit en självklar vän när jag går ut och promenerar, och istället för att göra mig arg över hur världen ser ut får de mig att se vad jag kan göra åt saken, och de hjälper mig se det positiva i saker och ting. Absolut värda att lyssna på!

 

- L

 

 

Somehow I feel like I've known you all my life
And we have been together since the dawn of time
I've been missing vital pieces of the puzzle
You might be the answer stranger

- L

Min väg till att bli vegan tog några år, jag insåg nya saker och tog små steg i taget, utvecklade min bild av veganism och djurrätt under flera år innan jag slutligen blev vegan hösten 2008.

 

Det började 2004, jag var 14 år och hade väl på något sätt (kanske via de små stunder jag spenderade på nätet, kanske via böcker eller tidningar, jag minns faktiskt inte) börjat inse att det här med kött inte var riktigt rätt, och jag bestämde mig för att sluta äta det. Feg som jag var vågade jag inte säga rakt ut till mina föräldrar att jag tycker det är fel med kött, att jag tänker bli vegetarian, så jag slutade helt enkelt äta allt kött (förutom fisk i början, men den lämnade också min tallrik så småningom) tills de förstod att jag hade bestämt mig. Till skillnad från vad jag hört om i andra familjer var det dock aldrig något bråk om saken, de förstod kanske inte varför och jag kunde inte förklara, men de accepterade mitt val och vi började köpa hem vegetariska alternativ till mig.

 

Jag minns att jag någon gång har sagt att jag aldrig kommer bli vegan "för man behöver ju inte döda för att få mjölk eller ägg" och att jag inte riktigt förstod det här med veganism. Med tiden insåg jag dock att det inte bara handlar om själva dödandet, det handlar om utnyttjandet och plågandet av djur som inte finns till för oss, utan för sin egen skull.

 

Jag ville bli vegan under en längre tid innan jag faktiskt blev det, min tanke var att jag skulle vänta tills jag flyttade hemifrån, för jag ville inte göra det jobbigt för mina föräldrar (i efterhand tycker jag inte att det är en vettig orsak, men jag har alltid velat vara till så lite besvär som möjligt för dem av olika orsaker). Det slutade dock med att jag blev vegan redan innan jag flyttade hemifrån ändå, för jag kunde helt enkelt inte fortsätta äta de animaliska produkterna, de äcklade mig. Beslutet skyndades också på av att jag kom i kontakt med djurrättsgruppen här i Vasa, och jag tänkte nog nån tanke i stil med att "jag kan ju inte bli aktiv djurrättare och inte vara vegan". Det kanske känns lite dumt i efterhand, för visst kunde jag väl ha blivit det även om det kanske vore lite dubbelmoral, men det ledde trots allt till en positiv förändring.

 

Så nu har det gått nästan fyra år sedan jag blev vegan, åtta sedan jag slumpade köttet. Och jag ångrar mig inte, har aldrig känt att jag behöver gå tillbaka till att äta animaliska produkter. Ibland irriterar jag mig på att ständigt behöva ha koll på vad produkter innehåller, men det är ingenting som tar över särskilt stor del av min tid och energi. Jag har lärt mig att äta annan mat, jag har upptäckt massor av nya rätter, och det har aldrig direkt varit ett problem, det har snarare känts som en självklarhet, vad har jag för rätt att sätta min bekvämlighet framför någon annans rätt att leva?

 

- L

 

Eftersom jag har fastnat lite i mitt skrivande tänkte jag försöka ge mig själv en hjälp på traven och se hur det går att skriva enligt färdiga rubriker. I början av året startade dessa två bloggare en bloggutmaning om veganism, innehållande dessa sex rubriker:

 

1. Hur du blev vegan.
2. Att förhålla sig till kött/köttätare.
3. Bra saker med veganism
4. Jobbiga saker med veganism.
5. Vad veganism innebär, enligt dig.
6. Är det viktigt för dig rent personligen att vara vegan?

Jag tänkte hänga på utmaningen redan då, men av någon orsak blev det aldrig av, så jag ska försöka nu igen. Inläggen dyker upp så småningom, bara jag lyckas få mig själv att skriva dem.

 

- L

Jag vill skriva. Jag längtar efter att skriva. Inte nödvändigtvis blogga, men skriva. Förut skrev jag hela tiden. Nu känns det som om orden fastnar halvvägs, och inspirationen finns inte riktigt där. Vad hände?

 

Kom tillbaka till mig.

 

- L

 

Vårt språk och de ord vi använder visar på hur människo- och maktcentrerad vår värld är. Vi har kommit på dessa ord men använder dem i vissa fall som ett slags försvar mot behovet av förändring. Människa och djur, som om skillnaden var enorm. Djurisk, human, när fick vi rätten att ta kredit för allt det snälla och vackra medan djuren som inte ens har en chans att försvara sig får stå för det onda och hemska?

Civil olydnad, ett ord som bokstavligen får betydelsen att en civil människa, en icke militär, är olydig, går emot makten, majoriteten. Hon vägrar ställa sig i ledet och lyda de regler som dikterats upp för henne. Vad gör en lag viktigare än ett liv? Hur kan man genom ord i en tjock bok göra rätten till egendom viktigare än rätten till liv?

Vi har växt upp i ett visst samhälle, med vissa regler och de flesta har blint accepterat detta som sanningen, det rätta sättet att leva. Men varför slås radikala åsikter oftast snabbt ner? För att de är ett hot mot denna rådande samhällsordning, mot makten, mot ingrodda och bekväma vanor och tankesätt. Vi kan råka slås av hur sant det någon säger verkar, vår värld kan slås i spillror för att sådant vi alltid trott på inte längre är så säkert. Vi kan råka behöva stiga ut ur vår bekvämlighetslåda och förändras.

Vi lever i en värld styrd av pengar, styrd av en av människans egna skapelser. Vi är giriga robotat inför något som vi själva uppfunnit och kunde låta gå i graven. Vi är allt för upptagna av hur vi ska kunna upprätthålla eller öka vår ekonomiska standard att vi inte inser att vi bit för bit slår sönder marken under våra fötter.

Mina känslor inför mänskligheten innebär oftast sådant som bitterhet och äckel. Jag har svårt att acceptera en sådan ras som påstås vara så intellektuellt överlägsen, men samtidigt är så destruktiv mot sig själv och allt omkring. Kanske har människan i teorin hög intelligens, men jag tror ändå att hon är för dum för att förstå hur hon borde använda den. Det finns inget intellektuellt i dödande och plågande, vilket är vad största delen av mänskligheten sysslar med.

Jag kan ärligt säga att jag skäms över att tillhöra den ras som gjort, och fortfarande gör, så mycket ont, utan att ens skämmas. I många fall är hon till och med stolt över sina destruktiva bravader. Det är inte så att jag ser mig själv som en övermänniska, någon som är bättre än andra, men jag äcklas av den grymhet och nonchalans som råder bland oss. Egoismen är nog den mest utmärkande egenskapen hos människan.

Intelligens är väl dessutom någonting relativt. Vi vet bara hur intelligenta varelser är utifrån vårt sätt att se på intelligens, och det är vi själva som anser att vi är smarta. Behöver det egentligen tyda på något annat än vår kärlek till oss själva? Vi vill att människan ska vara smart och vi har makten att göra henne till det, vi har makten att bestämma vad som är fakta. Vill man komma fram till en viss slusats är det lätt att man gör det, för ens syn på saken är påverkad av hur man vill att resultatet ska bli. I fråga om vem som är intelligentast har ingen annan art någonting att säga till om, för vi förstår inte deras språk. Kanske vill vi inte ens förstå, för deras syn på saken kunde kanske krossa vår värld?

Det må vara så att vetenskapen säger att vi är den intelligentaste varelsen, att det inte finns någon annan sorts, större intelligens, men det spelar ingen roll. För det är vår vetenskap, det är människan som tagit fram resultaten. Och ifall det finns en större intelligens är vi kanske inte medvetna om den, för vi är för dumma för att förstå den.

 

Här är receptet (som jag är för lat för att översätta), kommer ursprungligen från denna sida. Det går antagligen utmärkt att byta ut blåbären mot andra bär eller frukter, eller kanske nötter eller choklad? Något som definitivt ska prövas i framtiden.

 

 

 

3,5 dl whole wheat flour

1,2 dl all purpose flour

4 teaspoons baking powder

1/4 teaspoons salt

1,2 dl brown sugar

1/2 teaspoon vanilla extract

1,2 dl white sugar

2,3 dl rice or soy milk

3 table spoons apple sauce

1 lemon, zested

2,3 dl fresh blueberries

 

1. Preheat oven to 175 degrees C. Grease or line a 12 inch muffin pan with liners. Set aside.

2. In a large bowl, mix flours, sugar, baking powder and salt with a wisk. Add milk little at a time and mix with a wooden spoon. Mix in lemon zest, vanilla and apple sauce and stir until fully combined. Gently fold in blueberries.

3. Spoon batter into muffin cups, filling about 3/4 full. Bake muffins for 22-25 minutes until fully baked. Let cool and enjoy!

 

 

- L

 

- L

Första halvan av detta år tränade jag ungefär fem dagar i veckan, främst HIT (High Intensity Training). Jag älskar typen av träning, det är hårt och intensivt, men snabbt över, och det gav mig en hel del mer muskler under det halvår jag höll på så intensivt. Men sedan började jag jobba, och orken räckte inte till ett träningspass när jag kom hem från ett både fysiskt och psykiskt krävande jobb, och jag insåg hur dåligt jag mådde över mig själv när jag inte orkade träna. Träningen hade blivit ännu ett tvång i mitt liv, jag gjorde det inte för att det var roligt längre, utan för att jag kände mig eländig om jag inte gjorde det.

 

Under tiden har jag också börjat irritera mig mer och mer på dessa träningssidor och bloggar jag tittar omkring på, de flesta fokuserar mer på hur kroppen ser ut av träningen än hur det mår. Man ska bygga upp ordentligt med muskler, dra ner fettprocenten till ett minimum, äta upp sig under vintern och deffa till sommaren när det är bikinisäsong, etc, etc... Jag tycker det är väldigt snyggt med en muskulös kropp, även på kvinnor, och det är i sig positivt att allt fler vill träna regelbundet. Men det faktum att det fokuseras allra mest på utseendet och mindre på hälsan, gör bara att jag mår dåligt över min kropp och att den inte ser ut så som jag vill även hur mycket jag tränar, och jag tror inte att jag är den enda, och vi behöver inget mer av den sorten. Vi behöver ingen mer kroppshysteri.

 

Jag vill inte att min träning ska handla om att nå drömkroppen Jag vill träna för att må bra. Så jag har slutat läsa så mycket träningsbloggar, slutat följa Bodyrock.tv regelbundet, för dessa sidor får mig bara att må dåligt. Jag har slutat mäta kroppsmått, och jag försöker sluta tänka på att min kropp inte är perfekt. För den är bra som den är, jag har mina muskler och de hjälper mig mycket i mitt liv och jobb, men jag tänker inte göra mig själv galen över att ta ner mitt kroppsfett till ett minimum. Det får mig inte att må bra, och det är inte värt det.

 

Men jag har inte slutat träna, skillnaden är bara att jag gör det när jag vill och har tillräckligt med energi, istället för att tvinga mig genom ett pass medan tårarna rinner.

 

- L

För många människor jag träffar är Peta (People for the Etical Treatment of Animals) deras främsta, och ibland enda, kontakt med djurrättsrörelsen. För mig är detta väldigt synd, eftersom denna organisation enligt mig inte är särskilt etisk på flera plan, de använder sig av en hel del dåliga metoder (och en hel drös med kändisar) endast för att få pr, och detta ger en väldigt fel bild av djurrättsrörelsen i stort.

 

Många av Petas reklamer fokuserar på nakna kroppar, även i sammanhang där man inte alls ser sambandet mellan detta och det budskap de vill ha fram. Sårande reklamer, som den nedan, vilken jämför överviktiga med valar, är heller inte särskilt lyckat.

 

För en organisation som jobbar för en mer etisk behandling av djur, har de missat att behandla även människor etiskt, inte som objekt eller någon man kan klanka ner på för att de inte gör eller ser ut så som idealet säger att man borde. Jag förstår tanken bakom, man vill få människors uppmärksamhet och det är svårt när det kommer till ett sådant ämne som djurrätt, men man kan (och borde) jobba för bättre behandling av en grupp utan att behöva klanka ner på en annan under tiden.

 

- L

 

 

 

 

Angående gårdagens inlägg; efter en joggingtur skrev jag upp namnet på låten Black masks & gasoline på ett block vi har i köket för att minnas att kolla upp texten senare. Jag glömde slänga lappen efteråt, och idag medan jag var på jobbet var R på väg till affären, tittade på lappen (som vi vanligtvis skriver upp vad som fattas hemma på), och undrade vad fasen det var tänkt vi skulle köpa för något. Man kan ju bara undra vad han tänkte att jag skulle göra med ett gäng svarta masker och bensin... Start a revolution?

 

Roligt hade vi åtminstone åt saken när jag kom hem. (Och nån bensin hade han inte köpt.)

 

- L

cause I couldn't [shouldn't] care less

- L

I närheten där vi bor finns ett av stadens "finare" områden, med stora strandtomter och på dessa (oftast) enorma hus.

 

Jag har aldrig förstått pointen med att bo i ett väldigt stort hus, om man nu inte har en väldigt stor familj. Blir man lyckligare av att ha stora rum, ett badrum var, gästrum, hemmagym, eller vad man nu kan tänkas fylla ut alla dessa kvadratmeter med? Borde man inte snarare känna sig olyckligare, med tanke på hur tomt ett sådant hus måste kännas när man är ensam hemma?

 

 

 

Close to where we live there is a "nicer" neighbourhood with big lots that are close to the sea, and (mostly) enormous houses.

 

I have never understood the point with living in a very big house, unless you have a very big family. Do you become happier by having big rooms, one bathroom each, guestrooms, home gym, or whatever these square meters might be filled with? Shouldn't it just make you feel more miserable, considering how empty a house of that size must feel when you're home alone?

 

 

- L

Den andra veganska restaurangen vi besökte i Budapest var Napfényes Etterem, också den i ett mysigt källarutrymme, men med en mer "vanlig" meny bestående av tillagad mat. Priset var här också förmånligt, men restaurangen ligger lite längre utanför centrum än Mannatural (dock fortfarande tillräckligt nära för att kunna gå dit). Förutom själva restaurangen hade de också försäljning av en del veganska produkter, som t.ex. sojamjölk, olika kex, gryn och liknande.

 

Jag beställde grillad seitan och grönsaker med yoghurtsås, och R beställde stekt ost med ris. Vi hade tänkt få i oss en efterrätt också, men mängden mat var allt för stor så vi fick skippa det.

 

Gästerna i restaurangen gjorde mig på riktigt bra humör, för där fanns människor i alla åldrar och typer; vänner som var ute och åt tillsammans, par, en familj med små barn, en äldre kvinna med vad jag antar var hennes son... Alla där för att äta vegansk mat. Hur härligt är inte det?

 

Rekommenderar för både den som redan är vegan, eller den som vill pröva på att äta veganskt, men vill ha något mer "traditionellt" än raw food. De hade även ungerska specialiteter i menyn, för den som vill pröva på vad landet i fråga har att erbjuda i matväg.

 

 

 

          

 

 

 

The other vegan restaurant we visited in Budapest was Napfényes Etterem, which was also placed in a cozy basement, but with a more "ordinary" menu of cooked foods. The price was also here very affordable, but the restaurant is a bit futher away from the center of the city than Mannatural (but still close enough for us to walk there). Apart from the restaurant they were also selling different vegan products, such as soymilk, cookies, cereals and so on.

 

I ordered a grill platter with seitan, vegetables and yoghurt sauce, and R ordered fried cheese with rice. We were also planning to eat a dessert, but the amount of food was just too much, so we had to skip it.

 

The quests in the restaurant made me very happy, because there were people of many different ages and types; friends out eating togheter, couples, a family with young children, and older lady with who I assume was her son... All there to eat vegan food, isn't that great?

 

I recommend this place both for the one who is already a vegan, and the one who wants to try vegan food, but prefer something more "traditional" than raw food. On the menu there were also hungarian specialities, for the one who wants to see what the country has to offer when it comes to food.

 

 

- L