En veganjävels betraktelser

Jag har växt upp med fiske som en del av vardagen, eftersom min pappa har detta som hobby och vi alltid har ätit fisk som vi själv har fångat. När jag först slutade äta kött behöll jag ett tag fisk som en del av min diet, kanske främst för att det var så svårt för mig att säga till mina föräldrar att jag tycker det är fel, men också för att det på något sätt inte kändes lika fel att äta fisk som att äta annat kött. Man ser inte hur fiskar lider, för de skriker inte, och man tänker inte på hur ont det kan göra dem att bli fångad på en krok eller fastna i ett nät.

Tänk dig att få en stor krok genom din läpp, för att sedan bli uppdragen till en miljö där du inte kan andas. Du splattrar, du försöker komma loss. Ingen hör dig skrika. Sedan kanske du bara lämnas att ligga där tills du kvävs, alternativt slår något till dig så att du dör. Verkar detta smärtfritt?

Fiskars gälar är lika känsliga som en människas läppar, att få en krok genom dem gör ont, att fastna i ett nät och inte kunna komma loss gör ont. De kan inte ta upp syret ur luften så som vi gör, utan behöver vatten för att kunna andas, utanför vattnet kvävs de. Fiskar som inte faller fiskaren i smaken slängs tillbaka, för att med största sannolikhet dö.

Av någon anledning ses inte fiskars lidande som lika stort som människors eller andra djurs. Är det för att de inte skriker? För att vi tror att de inte kan lida?

- L