En veganjävels betraktelser

Jag tittade nyligen på filmen Bang bang you're dead från 2002, baserad kring en pjäs med samma namn. Den behandlar skolskjutningar och mobbning, och den verkligen kröp under skinnet på mig. Den här filmen, och romanen 19 minuter av Jodi Picoult jag läste för några år sedan, öppnar perspektivet på skolskjutningar och bombhot. Även om det är grymt, är det inte svårt för mig att förstå hur mobbning och utanförskap steg för steg driver en människa närmare bristningsgränsen, närmare något sådant som att skjuta ihjäl plågoandarna och de som tittat på.

En vän till mig sa att han tror människan är i grunden god, men jag har mina tvivel när det gäller den frågan. Om människan i grunden är god, varför beter sig barn så grymt emot varandra? Varför hittar de någon eller några som står ut och går på denna människa tills den går sönder? Det finns många barn som hela sin barndom blivit hackade på, utfrysta, aldrig accepterade trots enträgna försök. Någonstans hittar barnen någon som har en svag punkt, och de petar på den, förstorar den, gör något som kanske inte behövt vara viktigt så otroligt stort. Är det konstigt att en person som utstått detta till slut stiger över gränsen, vänder sig in mot sig själv eller ut emot andra och försöker ha död på det som gör ont?

Jag tror inte striktare vapenlagar och kontroller kommer förhindra nya skjutningar som de i Jokela, Kauhajoki eller Columbine. Blir våldet en lösning i huvudet på någon finns det alltid en väg. Det handlar snarare om att se till att ungdomar börjar må bättre, ta mobbningen på allvar och inte vifta bort det som "lek" och "något som barn gör". Även om mobbning finns överallt och alla någon gång blir retade är det ingen orsak att inte ta det på allvar. Att lära våra barn att säga ifrån, att stå upp för andra och att respektera varandra är antagligen många gånger mer effektivt än att skärpa vapenlagen och införa högre fysisk säkerhet i skolor.

Frågan är hur man lyckas göra nästa generation till en mer välmående sådan än vår. Hur lär man barn att respektera varandra, trots sina olikheter? Hur får man föräldrar och personal att inse hur viktigt det är? Och hur tar man bort den där väggen som gör att föräldrar alltid tror att egna barn är änglar, att "min son/dotter skulle aldrig göra något sådant, det är ditt barn det är fel på". Hur kan vi skapa en säker värld för våra barn när inte ens vuxna klarar av att acceptera och respektera varandra?

Är en värld fylld av respekt för varandra en total utopi? Är vi verkligen dömda att ha sönder oss själva och alla omkring, eller kan vi förändras?

- L