En veganjävels betraktelser

Jag har gråtit slut på alla tårar.
Jag är inte sådär speciell, jag är ingenting att sakna.
Förlåt mig.

Tankarna virar in sig i varandra. Jag vet inte vart jag är på väg, knappt ens varifrån jag kommer. Jag är trött på att såra människor men tycks inte kunna låta bli hur jag än försöker.

Jag packar ner mitt liv i lådor för andra gången i år, och den här gången är det långt ifrån roligt. Det känns mer som att plocka isär än att bygga upp någonting nytt. Jag är nervös för att jag inte ska fungera med de andra som bor i den nya lägenheten, rädd för att jag har gjort ett fruktansvärt fel och för att jag aldrig riktigt kommer kunna klara av att stanna kvar i en seriös relation.

Jag blir bara mer och mer rädd för att släppa in människor i mitt liv.
Det slutar oftast dåligt.