En veganjävels betraktelser

 

 

Somehow I feel like I've known you all my life
And we have been together since the dawn of time
I've been missing vital pieces of the puzzle
You might be the answer stranger

- L

Min väg till att bli vegan tog några år, jag insåg nya saker och tog små steg i taget, utvecklade min bild av veganism och djurrätt under flera år innan jag slutligen blev vegan hösten 2008.

 

Det började 2004, jag var 14 år och hade väl på något sätt (kanske via de små stunder jag spenderade på nätet, kanske via böcker eller tidningar, jag minns faktiskt inte) börjat inse att det här med kött inte var riktigt rätt, och jag bestämde mig för att sluta äta det. Feg som jag var vågade jag inte säga rakt ut till mina föräldrar att jag tycker det är fel med kött, att jag tänker bli vegetarian, så jag slutade helt enkelt äta allt kött (förutom fisk i början, men den lämnade också min tallrik så småningom) tills de förstod att jag hade bestämt mig. Till skillnad från vad jag hört om i andra familjer var det dock aldrig något bråk om saken, de förstod kanske inte varför och jag kunde inte förklara, men de accepterade mitt val och vi började köpa hem vegetariska alternativ till mig.

 

Jag minns att jag någon gång har sagt att jag aldrig kommer bli vegan "för man behöver ju inte döda för att få mjölk eller ägg" och att jag inte riktigt förstod det här med veganism. Med tiden insåg jag dock att det inte bara handlar om själva dödandet, det handlar om utnyttjandet och plågandet av djur som inte finns till för oss, utan för sin egen skull.

 

Jag ville bli vegan under en längre tid innan jag faktiskt blev det, min tanke var att jag skulle vänta tills jag flyttade hemifrån, för jag ville inte göra det jobbigt för mina föräldrar (i efterhand tycker jag inte att det är en vettig orsak, men jag har alltid velat vara till så lite besvär som möjligt för dem av olika orsaker). Det slutade dock med att jag blev vegan redan innan jag flyttade hemifrån ändå, för jag kunde helt enkelt inte fortsätta äta de animaliska produkterna, de äcklade mig. Beslutet skyndades också på av att jag kom i kontakt med djurrättsgruppen här i Vasa, och jag tänkte nog nån tanke i stil med att "jag kan ju inte bli aktiv djurrättare och inte vara vegan". Det kanske känns lite dumt i efterhand, för visst kunde jag väl ha blivit det även om det kanske vore lite dubbelmoral, men det ledde trots allt till en positiv förändring.

 

Så nu har det gått nästan fyra år sedan jag blev vegan, åtta sedan jag slumpade köttet. Och jag ångrar mig inte, har aldrig känt att jag behöver gå tillbaka till att äta animaliska produkter. Ibland irriterar jag mig på att ständigt behöva ha koll på vad produkter innehåller, men det är ingenting som tar över särskilt stor del av min tid och energi. Jag har lärt mig att äta annan mat, jag har upptäckt massor av nya rätter, och det har aldrig direkt varit ett problem, det har snarare känts som en självklarhet, vad har jag för rätt att sätta min bekvämlighet framför någon annans rätt att leva?

 

- L

 

Eftersom jag har fastnat lite i mitt skrivande tänkte jag försöka ge mig själv en hjälp på traven och se hur det går att skriva enligt färdiga rubriker. I början av året startade dessa två bloggare en bloggutmaning om veganism, innehållande dessa sex rubriker:

 

1. Hur du blev vegan.
2. Att förhålla sig till kött/köttätare.
3. Bra saker med veganism
4. Jobbiga saker med veganism.
5. Vad veganism innebär, enligt dig.
6. Är det viktigt för dig rent personligen att vara vegan?

Jag tänkte hänga på utmaningen redan då, men av någon orsak blev det aldrig av, så jag ska försöka nu igen. Inläggen dyker upp så småningom, bara jag lyckas få mig själv att skriva dem.

 

- L

Jag vill skriva. Jag längtar efter att skriva. Inte nödvändigtvis blogga, men skriva. Förut skrev jag hela tiden. Nu känns det som om orden fastnar halvvägs, och inspirationen finns inte riktigt där. Vad hände?

 

Kom tillbaka till mig.

 

- L

 

Vårt språk och de ord vi använder visar på hur människo- och maktcentrerad vår värld är. Vi har kommit på dessa ord men använder dem i vissa fall som ett slags försvar mot behovet av förändring. Människa och djur, som om skillnaden var enorm. Djurisk, human, när fick vi rätten att ta kredit för allt det snälla och vackra medan djuren som inte ens har en chans att försvara sig får stå för det onda och hemska?

Civil olydnad, ett ord som bokstavligen får betydelsen att en civil människa, en icke militär, är olydig, går emot makten, majoriteten. Hon vägrar ställa sig i ledet och lyda de regler som dikterats upp för henne. Vad gör en lag viktigare än ett liv? Hur kan man genom ord i en tjock bok göra rätten till egendom viktigare än rätten till liv?

Vi har växt upp i ett visst samhälle, med vissa regler och de flesta har blint accepterat detta som sanningen, det rätta sättet att leva. Men varför slås radikala åsikter oftast snabbt ner? För att de är ett hot mot denna rådande samhällsordning, mot makten, mot ingrodda och bekväma vanor och tankesätt. Vi kan råka slås av hur sant det någon säger verkar, vår värld kan slås i spillror för att sådant vi alltid trott på inte längre är så säkert. Vi kan råka behöva stiga ut ur vår bekvämlighetslåda och förändras.

Vi lever i en värld styrd av pengar, styrd av en av människans egna skapelser. Vi är giriga robotat inför något som vi själva uppfunnit och kunde låta gå i graven. Vi är allt för upptagna av hur vi ska kunna upprätthålla eller öka vår ekonomiska standard att vi inte inser att vi bit för bit slår sönder marken under våra fötter.

Mina känslor inför mänskligheten innebär oftast sådant som bitterhet och äckel. Jag har svårt att acceptera en sådan ras som påstås vara så intellektuellt överlägsen, men samtidigt är så destruktiv mot sig själv och allt omkring. Kanske har människan i teorin hög intelligens, men jag tror ändå att hon är för dum för att förstå hur hon borde använda den. Det finns inget intellektuellt i dödande och plågande, vilket är vad största delen av mänskligheten sysslar med.

Jag kan ärligt säga att jag skäms över att tillhöra den ras som gjort, och fortfarande gör, så mycket ont, utan att ens skämmas. I många fall är hon till och med stolt över sina destruktiva bravader. Det är inte så att jag ser mig själv som en övermänniska, någon som är bättre än andra, men jag äcklas av den grymhet och nonchalans som råder bland oss. Egoismen är nog den mest utmärkande egenskapen hos människan.

Intelligens är väl dessutom någonting relativt. Vi vet bara hur intelligenta varelser är utifrån vårt sätt att se på intelligens, och det är vi själva som anser att vi är smarta. Behöver det egentligen tyda på något annat än vår kärlek till oss själva? Vi vill att människan ska vara smart och vi har makten att göra henne till det, vi har makten att bestämma vad som är fakta. Vill man komma fram till en viss slusats är det lätt att man gör det, för ens syn på saken är påverkad av hur man vill att resultatet ska bli. I fråga om vem som är intelligentast har ingen annan art någonting att säga till om, för vi förstår inte deras språk. Kanske vill vi inte ens förstå, för deras syn på saken kunde kanske krossa vår värld?

Det må vara så att vetenskapen säger att vi är den intelligentaste varelsen, att det inte finns någon annan sorts, större intelligens, men det spelar ingen roll. För det är vår vetenskap, det är människan som tagit fram resultaten. Och ifall det finns en större intelligens är vi kanske inte medvetna om den, för vi är för dumma för att förstå den.