En veganjävels betraktelser

Min väg till att bli vegan tog några år, jag insåg nya saker och tog små steg i taget, utvecklade min bild av veganism och djurrätt under flera år innan jag slutligen blev vegan hösten 2008.

 

Det började 2004, jag var 14 år och hade väl på något sätt (kanske via de små stunder jag spenderade på nätet, kanske via böcker eller tidningar, jag minns faktiskt inte) börjat inse att det här med kött inte var riktigt rätt, och jag bestämde mig för att sluta äta det. Feg som jag var vågade jag inte säga rakt ut till mina föräldrar att jag tycker det är fel med kött, att jag tänker bli vegetarian, så jag slutade helt enkelt äta allt kött (förutom fisk i början, men den lämnade också min tallrik så småningom) tills de förstod att jag hade bestämt mig. Till skillnad från vad jag hört om i andra familjer var det dock aldrig något bråk om saken, de förstod kanske inte varför och jag kunde inte förklara, men de accepterade mitt val och vi började köpa hem vegetariska alternativ till mig.

 

Jag minns att jag någon gång har sagt att jag aldrig kommer bli vegan "för man behöver ju inte döda för att få mjölk eller ägg" och att jag inte riktigt förstod det här med veganism. Med tiden insåg jag dock att det inte bara handlar om själva dödandet, det handlar om utnyttjandet och plågandet av djur som inte finns till för oss, utan för sin egen skull.

 

Jag ville bli vegan under en längre tid innan jag faktiskt blev det, min tanke var att jag skulle vänta tills jag flyttade hemifrån, för jag ville inte göra det jobbigt för mina föräldrar (i efterhand tycker jag inte att det är en vettig orsak, men jag har alltid velat vara till så lite besvär som möjligt för dem av olika orsaker). Det slutade dock med att jag blev vegan redan innan jag flyttade hemifrån ändå, för jag kunde helt enkelt inte fortsätta äta de animaliska produkterna, de äcklade mig. Beslutet skyndades också på av att jag kom i kontakt med djurrättsgruppen här i Vasa, och jag tänkte nog nån tanke i stil med att "jag kan ju inte bli aktiv djurrättare och inte vara vegan". Det kanske känns lite dumt i efterhand, för visst kunde jag väl ha blivit det även om det kanske vore lite dubbelmoral, men det ledde trots allt till en positiv förändring.

 

Så nu har det gått nästan fyra år sedan jag blev vegan, åtta sedan jag slumpade köttet. Och jag ångrar mig inte, har aldrig känt att jag behöver gå tillbaka till att äta animaliska produkter. Ibland irriterar jag mig på att ständigt behöva ha koll på vad produkter innehåller, men det är ingenting som tar över särskilt stor del av min tid och energi. Jag har lärt mig att äta annan mat, jag har upptäckt massor av nya rätter, och det har aldrig direkt varit ett problem, det har snarare känts som en självklarhet, vad har jag för rätt att sätta min bekvämlighet framför någon annans rätt att leva?

 

- L