En veganjävels betraktelser

Idag grät jag för första gången av att se på bildmaterial av vanvårdade djur. Hopplösheten blir större för varje dag jag stiger upp ur sängen och inser hur mycket som finns kvar att ta tag i.

Sedan Sikatehtaat- kampanjen gjordes offentlig i onsdags har jag stått och frysit tårna av mig på Vasa torg i timme efter timme. Det gör så ont att se människor titta på bilderna och sedan gå in och köpa en hamburgare. Hur kan människor distansera sig så? Även om inte denna vanvård fanns, hur kan man se det som normalt och okej att tvinga en levande individ att leva sitt liv i dessa trånga utrymmen, utan stimulans och med en så snabb tillväxt, för att sedan slås ihjäl? Hur kan människan tro att hon har rätten att ta makten över andra arter och göra dem så illa?

Jag äcklas av människor som försvarar sitt köttätande med att det är så gott och skulle vara svårt att leva utan. Jag förstår inte hur man kan sätta sin egen kortvariga njutning framför en annan individs rätt till liv och välmående. Hur rationaliserar man sådant? Med att de "bara är djur", med att det "alltid varit så"? Hör man inte hur dumma argument det är?


Den stora frågan kvarstår: Är det verkligen såhär vi vill behandla djuren?
Om svaret är nej, så gör någonting för att förändra. Så länge människor sitter och rullar tummarna för att deras insats "ändå inte skulle spela någon roll" sker ingen förändring.

- L