En veganjävels betraktelser

Jag har på senaste tiden fått kommentarer om att jag blivit annorlunda, att jag blivit "så normal". (Man kan ju fråga sig vad det innebär att vara normal, men det är inte relevant här.)

Jag har inte längre ett behov av att vara väldigt annorlunda, att ständigt stå ut ifrån mängden genom mitt utseende, jag är mer bekväm i att bara vara mig utan att behöva gömma mig bakom mängder av svart kajal och svarta kläder. Jag umgås med en större variation av människor och jag är mer öppen än tidigare, har slängt ateismen i skräpkorgen, inte för att för den skull bli kristen, utan bara öppen för möjligheten att det finns något större. Jag har influerats av andra kulturer, vilket har gjort mig till en annorlunda människa i viss mån, men också fått mig att inse hur öppna vi är här i väst till skillnad från andra delar av världen, och hur mycket vi tar för givet som inte andra kan.

Jag har fortfarande starka åsikter som jag står för även när andra inte förstår, det kan ingen ta ifrån mig. Men det finns också sådant som jag lagt på hyllan för att jag inte längre ser det som relevant, och det spelar ingen roll för mig om människor ser mig som "normal" eller inte. Det är inget jag strävar efter, men heller inget jag skyggar för längre. Jag är nöjd med att bara vara den jag är, en människa i ständig förändring.

- L