En veganjävels betraktelser

I slutet av nästa år utexamineras jag som sjukskötare. När jag precis börjat mina studier var jag väldigt osäker på om jag valt rätt, om vårdyrket verkligen var för mig, även om tanken på att utbilda mig inom det dykt upp under många perioder i mitt liv. Nu när jag varit på flera praktikperioder och även jobbat en tid kunde jag inte vara mer säker. Det här är vad jag vill jobba med, för det ger mig så otroligt mycket.

Den här sommaren jobbar jag på en bäddavdelning för äldre, de flesta av dem har någon typ av demens. De minns mig inte fastän jag träffar dem fem dagar i veckan, men ändå gör de mig så otroligt glad varje dag. Ibland får man ta svordomar, försök till slag, frågor som ställs om och om igen och skrik som aldrig tycks tystna, men det är något man står ut med för man vet att det handlar om att de inte förstår vad som pågår. Och varje gång någon patient ler åt en, säger tack, håller ens hand eller försöker ge en kramar bubblar lyckan inom en. Varje dag kommer nya anekdoter och man får skratta med dessa underbara gamla människor.

Jag älskar dem så det nästan gör ont, och jag älskar mitt jobb.

- L

I Vasabladet den 20.7 skriver Stig-Göran Lassas om djurrättsaktivism, främst olagligt filmande på pälsfarmer, i sin insändare "Kriminaliserade aktivister i "industrins" intresse". Insändaren är ett svar på en tidigare insändare jag själv inte läst, men som utifrån Lassas svar har försvarat filmandet av djuren på farmerna.

Lassas frågar skribenten till den tidigare insändaren hur denna skulle reagera om aktivister kom in i hennes hem mitt i natten med kameror och lampor, ifall hon inte då skulle önska att lagen om hemfridsbrott borde förnyas. Detta tycker jag dock är en lite konstig jämförelse, eftersom det vid filmande av djur på en farm inte handlar om samma sorts förbrytelse mot hemfriden som om man skulle bryta sig in i någons hem. Visst stör det djuren, att påstå något annat vore att vara ingnorant, men i det här fallet sker det för att undesöka djurens välmående och möjligen få till en förändring i skötseln av dem.

Enligt Lassas är aktivisternas ändamål med dessa filmningar att "nedsvärta djurhållningen och djurens ägare". Jag håller inte med, ändamålet är snarare att visa för allmänheten hur det ser ur på en farm i detta land som påstås ha så hög standard. I många fall leder detta till svartmålning av ägarna, eftersom många antar att vanvården är något som endast sker på denna ena farm, istället för att inse att det är så industrin ser ut. Aktivisterna vill inte ge fel bild av pälsuppfödningen, snarare ge en annan bild än den som pälsuppfödarna och media i allmänhet ger.

Han skriver även om att det är djurens ägare, brottsoffren, som hamnar att stå för konstnaderna av de skador som uppstår, att aktivisterna inte bötfälls, eftersom de alltid "visat sig leva på sina föräldrar eller samhället". Detta tycker jag är onödigt fördomsfullt, eftersom långt ifrån alla djurrättsaktivister lever på sina föräldrar eller stöd från samhället. När det kommer till frågan om brottsoffer är det klart att aktivisterna när de bryter sig in på en farm och tar bilder begår en olaglig handling, men de gör detta för att avslöja en annan olaglig handling, brott mot djurskyddslagen. Det hela är med andra ord inte så simpelt som Lassas vill göra det till, det finns inte endast ett brottsoffer, även djuren är i många fall offer, och de lider mer än vad deras ägare gör eftersom hela deras livskvalitet påverkas av det sätt de tvingas leva på.

Lassas nämner även om ett fall i Norge, där aktivister påstås ha hållit några rävar på svältkur, för att sedan ta dem till en farm, sätta dem i en tom bur och där filma dem. Dessa djur lär ha varit av annan typ än de andra rävarna på farmen i fråga, och därför har bluffen kunnat avslöjas. Jag har själv inte läst om detta, och vet inte hur det ligger till. Det må hända att någon har fått för sig att genom att offra några rävars liv på detta sätt kan de rädda många fler, men jag stöder inte sådana metoder. Jag stöder inte heller vilseledande på detta sätt, tycker inte att man ska behöva göra verkligheten värre än den är, djuren lider tillräckligt i sin fångenskap ändå.

Att däremot filma de förhållanden som faktiskt finns på farmer och i andra typer av djurhållning tycker jag är helt försvarbart, trots att det i lagen är ett brott. Så länge systemet med att kontrollera dessa gårdar och se till att förhållandena förbättras uppenbarligen inte fungerar, måste någon annan ta tag i saken. Och de finns de som inte är rädda för att svartmålas, som sätter sin egen frihet på spel i hopp om att kunna förbättra förhållandena för djur som inte klarar av att prata för sig själva.

- L

En intressant grej som jag har märkt i och med att jag är aktiv både inom både djurrätts- och människorättsrörelsen:

-    När man pratar för djurens rättigheter vill folk att man istället ska bry sig om och engagera sig i människor
-   När man informerar om mänskliga rättigheter tycker folk att de bryr sig mer om djur för att människor ändå orsakar sin egen olycka

Kan inte människor bestämma sig? Och vad är det som gör det så omöjligt i deras ögon att bry sig om och jobba för både och parallellt? Sympati för djur behöver inte utesluta sympati för människor, och vice versa.

- L

I helgen befann jag mig i ett tält på Vaasa Rockfestival i ett försök att göra allmänheten uppmärksam på mänskliga rättigheter och samla in pengar till Amnesty International. Mestadels av tiden tycktes dock gå åt till att underhålla fyllon som frågade samma dumma frågor om och om igen.

En festival av det här slaget är nog inte det bästa stället för seriös verksamhet. Men trots allt kom det fram en del vettiga människor för att prata, skriva under vädjanden eller köpa någonting. Och en erfarenhet rikare blev jag, vilket alltid är positivt.